Stig Marklund

I en tid där många journalister antingen av egna karriärskäl eller av ren okunnighet inte förmår att fylla sitt granskande syfte, att inte kunna formulera en följdfråga – då är det välgörande att lyssna på Ekots lördagsintervjuer med Tomas Ramberg.

Häromsistens skrev jag om socialdemokraternas ekonomiske talesperson Tommy Waidelich som gjorde en mycket slät figur när han pressades på frågor om EU och euron.

I dagens lördagsintervju fanns EU-ministern Birgitta Ohlsson. I ett avslöjande inslag hämtat från debatten före den svenska folkomröstningen före inträdet i EU fick hon höra sig själv håna EU-motståndare som flaggat för en allt större överstatlighet inklusive makten över beskattningen. Birgitta Ohlsson skulle då som euroanhängare kommentera Angela Merkels senaste utspel om att EU ska skapa fiskala regler som griper in på ett oerhört kraftigt sätt i de enskilda medlemsländernas självbestämmande.

Hon skulle också förklara den demokratiska legitimiteten för EU-kommissionen, andra löst sammansatta grupperingar typ Merkel-Sarkozy som formerar kraven och drar upp linjerna för den fortsatta “utvecklingen” av EU.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4832646

Lyssna på Tomas Rambergs utmärkta sätt att inte stanna upp för sätt att snacka sig runt frågorna utan hur han gång på gång återkommer till sina grundfrågor. Det är journalistik när den är som bäst.

Passa också på att lyssna på Birgitta Ohlssons intressanta svar på när det ska bli dags för Sverige att gå med i euro-samarbetet. Här får vi höra en väsentligt försiktigare hållning än vad vi hört från andra ledande folkpartister ända fram till för några månader sedan (ta exempelvis del av Cecilia Malmström och Olle Schmidt – bland annat refererade i ett av mina tidigare blogginlägg).

Jag har tidigare skrivit om euron (se inlägg senast 4 april). I mina inlägg har jag mest häcklat eurons enda försvarare, folkpartiet, som envetet fortsatt att plädera för en svensk anslutning med mer eller mindre bisarra argument. Men allteftersom tiden gått under hösten har rösterna i euro-debatten från Malmström, Schmidt och Hamilton tystnat.

Lyssnade på ekots lördagsintervju med Det Stora Partiets ekonomiske taleman Tommy Waidelich igår. Förutom att han blev pressad till att upprepa sig i många frågor kom också socialdemokratins hållning till euron upp. Och inte blev jag väl klokare över vad som är deras hållning – jag vet inte om det känns så tryggt med Waidelich spekulation att han inte tror att eurofrågan blir aktuell under hans “politiska livstid” – för sådana kan ju som bekant bli ganska korta!

Mer intressant och mer konstruktivt är att EU börjar närma sig frågan om den lättflyktighet som präglar dagens kapitaltransaktioner (på börs och i valutor). Vi minns Tobinskatten som fördes fram som ett sätt att beskatta valutatransaktioner – en idé som då stannade ute hos “gatans parlament” men som nu har blivit rumsren nog för att EU-kommissionen tar upp den som ett förslag till beskattning av finansiella transaktioner.

Ett mer initierat och fördjupat inlägg kan du läsa i en krönika av GP-krönikören Eva-Lotta Hultén via denna länk  http://evalottahulten.com/

Häromveckan hade Stefan Edman en krönika i GP under rubriken “Vem ska slåss för landsbygden?”. Det var strax innan centerns ordförandeval. Edman förutspådde att Anne Lööf skulle väljas (och den lågoddsaren prickade han ju!). Och sedan ställer han sig frågan vem som behöver centern, det parti som genomgått den största make-óvern av alla partiet. Från grönt landsbygdsparti till alliansens mest urbana och marknadsliberala parti – på riksplanet.

Precis som jag skrivit i tidigare blogginlägg förvånas Edman över att centern suddat ut sin profil som landsbygdens försvarare. Allt i skenet av en balansakt på 4 procentskanten…

Edman pekar på att svenskt skogsbruk i alla led genererar 170 000 jobb och en nettoavkastning som överstiger bil-, verkstads-, IT- och bioteknikbranscherna tillsammans. Och som bekant växer det inte mycket skog på Stureplan!

En annan viktig och snabbväxande bransch är besöksnäringen där ren och oförstörd natur har en enorm framtida potential (tänk värmeökning i medelhavsbältet och se då svensk landsbygd dit alltfler blickar från kontinenten kommer att rikta sig). OK, visst drar Stockholm och Göteborg stora strömmar inom besöksnäringen, men utvecklingspotentialen i ett hållbart ekologiskt perspektiv är enorm för svensk landsbygd.

Vilken väljarpotential väljer då centern bort? Edman visar att 18 % av befolkningen bor utanför tätorterna – och ställer den retoriska frågan vem som bevakar deras intressen för farbara vägar (har ni sett tjälskotten i Dalsland om våren?), drar bredband ut i bygderna för att ge landsbygdens folk en chans att häva de geografiska nackdelarna i vårt informationssamhälle.

Så det blir upp till bevis för Anne Lööf om hon vill ta chansen att nå siffror som når Gunnar Hedlunds, Torbjörn Fälldins eller Börje Hörnlunds väljarsiffror genom en klar identitet. Eller om hon ska fortsätta Mauds sätt att tränga sig in på högertåget där hon får slåss med Mats Odell om vem som ska sitta längst fram!

innebär träff med vänner från förr – alltid trevligt att upprätthålla kontakten över julkortsnivån.

Kulturellt blev det också med – både film (Woody Allen – som alltid bäst när han inte befinner sig framför kameran), operans föreställning av Bohème som också innebar en positiv överraskning. En rolländring där Mimi sjöngs av stjärnskottet Paulina Pfeiffer som vi minns från Jussi Björling-galan häromveckan.

Kulturell söndag (kultur i ordets egentliga bemärkelse = odling), Rosendals trädgårdar på Djurgården som hade äppel- och päronfest.

Sedan Waldemarsudde där hustrun ville passa på att se Lars Wallins utställning (inget för mig – påminde mest om “överklassens diskreta charm”) där hans couture väl illustrerar överflödssamhällets mest onödiga sidor. Kunde själv se den nyhängda Carl Fredrik Hill-utställningen och det är väl inte det mest spännande man kan se inom målerikonsten – men visst, vackert till del.

När jag slog upp huvudstadens morgontidningar fanns en Uddevallabo bland nyheterna. Som om KD:s placering på regeringens högerkant inte räckte till så träder en Uddevallabo fram som representant för den frikyrkliga högern som vill vrida partiet ytterligare ett varv mot ett ultrakonservativt och värdereaktionärt parti (den svenska tea-party-rörelsen???). Alltså kräver Utbult Göran Hägglunds avgång!

Men sedan var det skönt att åka hem – och tåget var nästan i tid!

Det händer mycket inom partierna just nu – både till höger och vänster.

Centerpartiet ska välja ny partiledare – med fortsatt ökenvandring på högerkanten eller en omorientering tillbaka till ett grönt landsbygdsorienterat mittenparti (med potential för åtminstone uppåt 10 procent). Mycket talar för det förstnämnda med en fortsatt satsning på inbrytningar i den redan trånga “storstadsfållan”. Och kvitto på hur lyckat det är får man i senaste opinionsmätningarna. Lycka till på Stureplan Annie Lööf!

KD, det andra högerorienterade partiet, kämpar också med historiskt dåliga siffror i väljarundersökningarna. Göran Hägglund har rett ut några stormar men det blåser fortfarande friskt i de interna striderna mellan den modernare falangen kontra fundamentalisterna. Här har vi inte sett att sista striden det är!

I vänsterpartiet har Ohly äntligen insett att hans fotfäste underminerats efter ett antal misslyckade val, hans dåliga fingertoppskänsla för politiska etiketter m.m. Han kom in som partiledare genom ett intrigspel där Sjöstedt manövrerades bort och Ohlys vapendragare Ulla Hoffman/Ingrid Burman tjänstgjorde som bulvaner för att bana väg för hans ordförandeskap. Här i Uddevalla fälls säkert inte så många tårar bland f.d. vänsterpartister som fick uppleva att Ohly tillsammans med partisekreteraren Ahlsten lät en personlig vendetta mot någon/några upplevt obekväma vänsterpartister här i stan gå före att stödja en med vänsterpartimått mätt stark partiorganisation som ville gör samma som vänsterpartister i Tanum,   d v s samverka med miljöpartiet. Och alltså uteslöts nästan ett helt lokalt parti.  Nu finns stora möjligheter för Jonas Sjöstedt att äntligen få chansen och det blir spännande att se denne påläste och vältalige vänsterpartist möjligen återföra partiet på den lyckosamma linje som präglade Schymantiden. Precis som Gudrun Schyman är Jonas Sjöstedt en av de skarpaste och mest initierade EU-kritikerna och kan vara den behövliga EU-motståndare som lyfter fram dessa frågor nu  är miljöpartiet har avprofilerat sig i denna fråga.

Och miljöpartiet då. Vilken riktning ska partiet ta. Ska partiet följa en inriktning som Mikaela Valtersson var inne på när hon menar att de nya moderaterna ska vara en lika tänkbar kommande regeringspartner som ett röd-grönt regeringssamarbete. Är det så som Valtersson menar att moderaterna blivit reellt förändrat eller är de en “ulv i fårakläder”?   Jag blir lite bekymrad dels för den mer EU-vänliga hållningen, men också när jag läser ett inlägg av förre folkpartisten Mikael Trolin som nu väljer att söka sig till miljöpartiet med bland annat följande motivering:

Så det var med stigande intresse jag läste Fridolins filosoferande kring liberala tänkare som Karl Staaff och Erik Gustav Geijers politiska arv på DN Debatt den 16/1. Fridolins invit till en medkännande borgerlig vänster, som värnar ett socialt ansvar utan socialism, kändes modern och tilltalande. Omsvängningen i EU-frågan och MP:s ekonomiska talesperson Mikael Walterssons pragmatiska hållning och kompromissvilja i ekonomifrågor är annat som imponerat.

Att kulturkonservativism och grön förvaltartradition och solidaritetstänkande trivs ihop kan man se i Baden Wyrtenburg i Tyskland, som fått en grön delstatschef i ett annars högborgerligt område.

Ska dessa argument och avhoppade folkpartister vara med att forma miljöpartiet så blir jag bekymrad.

Fortsättning följer – det kan vi i alla fall vara säkra på!

Jag tillbringade häromveckan några dagar i Skåne.  Använde tåget vid ett par tillfällen och fick pröva på vad jag inte får uppleva i min egen regiontrafik.

Skånetrafiken erbjöd ett sommarkort som gäller under 2 månader, obegränsat resande som enkelt tog mig från Kristianstad till Malmö och tillbaka. Och hör och häpna – en tågmästare/konduktör gick runt och läste av korten !!! Inget krångel med att leta fungerande apparater för incheckning. Inget köande i stress för att komma ihåg att checka ut.

En annan dag skulle vi, efter en cykeltur, ta tåget tillbaka från Bromölla till Kristianstad. Enkelt löstes en cykelbiljett för 12 kronor!!! och en särskild vagn fanns för cyklar, barnvagnar etc. Enkelt att styra cykeln ombord, spänna fast med “säkerhetsbälte” – klart!

Hade just i minne när kompisen Tommy berättade om sommarens erfarenhet av cykel på Värsttrafiks tåg. Han klev på i Skee och det funkade uppenbarligen fint. I Tanum ville ett par cyklister också åka med. Men se det fanns bara plats för någon enstaka cykel – och reglerna säger att cykel kan tas med i mån av plats. Alltså fick våra turistande cyklister vackert vänta på nästa tåg (och hoppas på att ingen cyklist redan fyllt kvoten).

Ska det va så svårt??? Men det blir väl inte många kronor kvar när vi betalat nya regiondirektörer, standby-regiondirektörer, andra chefstjänstemän som “tagit sitt ansvar” och placeras standby under någon standby-regiondirektör (allt med bibehållna förmåner).

Jag gillar att lyssna på Sommar i P1. Intressanta personligheter varvas med självgoda s.k. entreprenörer som väller över med sina narcissistiska egon.

Årets sommarvärdar hittills har bjudit på högt och lågt, intresseväckande och slätstruket.

Favoriter som Torgny Lindgren och Maria Wetterstrand har floppat. Lindgren trött och ganska oinspirerad, Wetterstrand utan personlig touch, politiskt korrekt utan den där personliga färgklicken.

Förväntat dåliga: Sven Nylander – spännande som en skurhink, hört honom som föredragshållare och ett garanterat sömnpiller.

Ulf Brunnberg – förvisso ett litet underhållningsmoment om man har bisarr humor – men bara så tröttsamt gnälligt och gubbigt – gäsp!

Men några pärlor – förväntade och nya inslag.

Mark Levengood förväntat trevlig och med en variant på tidigare berättad story (skröna?).

Nanne Grönvall fascinerande berättelse (hur mycket verklighet och hur mycket broderat?).

Dilsa Demirbag-Steen – så initierat och väl avvägt i sin personliga berättelse parallellt med sina kloka synpunkter om gott och mindre gott i vår svenska integration.

Men mest gripande Monika Nyström (lyssnarnas sommarpratare), med värme och inlevelse en tuff livshistoria i svår balansgång mellan personlig och privat.

Har du inte lyssnat – gå in på webben och få en ny chans.

Solig fortsättning på sommaren (trots det som förmörkat i vårt grannland!).

Jag har legat väldigt lågt med skrivande på bloggen – har varit bortrest i ett par omgångar men också haft många skrivuppslag som dock inte formulerat sig ner i fingrarna för att sättas på pränt.

Jag vill gärna formulera mig om den cancersvulst som heter Lag om offentlig upphandling (LOU) som mest skapat en byråkratisering till glädje för ingen och som dessutom med diverse EU-regler hämmar möjligheterna att beställa varor/tjänster med en miljösmart profil.

Men jag har inte hittat en bra ingång så jag sliter med frågan. Återkommer förhoppningsvis!

Tänkte också skriva om samarbetspartiet i kommunen, folkpartiet, som i en insändare i Bohusläningen bryter med den politiska uppgörelse man själva skrivit under där det stadgas att idrottsanläggningar som nyinvesteras ska siktas mot Rimnersområdet. I insändaren pläderar man för en placering av simhall nära Kampenhof. Den politiska uppgörelsen bygger på att man inte ska driva särlinjer offentligt. Dålig stil!

En särlinje, som dock framförhandlats i den politiska uppgörelsen, är MP:s åsikter när det gäller Skeppsvikens bebyggelse. Man fasar för vad som ska komma ut av fullmäktiges beslut i planfrågan som medger bebyggelsen av dessa kolosser på Oljeberget. Att det kommer att innebära en hämsko för nyttjandet av Skeppsviken som friluftsområde står väl klart för alla som tagit del av de skisser som presenterats och som visar den okänslighet som planritarna visar med de höghus som häver sig över området. Men hur kommer det att vara för de välbärgade medborgare som ska bebo dessa hus, att dels vara granne med en oljeindustri och inom närområdet mullrar det från nuvarande hamnområdet. För att inte tala om det ljud som kommer att bäras över vattnet den dagen Frölandsområdet blir hamn. Kommer överklagningar från de boende att i sin tur innebära en hämsko för en livaktig Uddevalla  hamn? Allt detta förutom vad beslutet innebär i demokratibrist – ett beslut på tvärs mot en inte bortglömd folkomröstning!

Jag återkommer då och då till Västtrafiks biljettsystem med kontoladdning, ett kort jag fyller på och som jag oftast inte har stor chans att veta vad som dras av kortet eller vilket saldo jag har. Jag lovar – har provat ett antal gånger, försök att i rusningstrafik plocka fram läsglasögonen, stå på pass för att tillsammans med 20-25 andra lämna bussen, hinna “checka ut” och under några få sekunder hinna uppfatta att utcheckning fungerat respektive vad jag har kvar i saldo. Det kräver sin man eller kvinna…

Häromveckan tog jag tåget från Uddevalla till Göteborg och inför avstigning var tågmästaren/konduktören mycket vänlig och meddelade via högtalaren att vi skulle komma ihåg att checka ut.

OK, avstigning, hade lite bråttom för att gå bort till konferens vid Järntorget. Första försök att checka ut – apparaten lyste rött och gav inget livstecken. Snabbt över till nästa vagn – där stod tre tanter som förtvivlat försökte checka ut, funkade inte.  Jag hade inte tid att köa till Tidpunkten i Göteborg och fick några dagar senare titta in till Tidpunkten i Uddevalla och där visade det sig (vilket jag innerst inne visste) att rätt belopp dragits trots att jag inte checkat ut – eftersom det var slutstation. Hade jag däremot tagit spårvagnen vidare i Göteborg hade krångel uppstått.

Ännu har ingen – vare sig i mitt eget parti som går i bräschen för kollektivtrafiken eller det Stora styrande partiet – svarat på mina tidigare frågor om vilket ansvar som utkrävts på tjänstemanna- respektive politikernivå för detta  dyrköpta biljettfiasko. Ska vi bara gå vidare och rycka på axlarna för ett experiment i månghundramiljonsklassen (snart en miljard kanske) eller ska vi som politiker ha ryggrad nog att säga att den tjänsteman och politiker som ansvarat för felaktiga beslut också ska ta konsekvenserna.

Saknas den ryggraden (kanske har ryggraden mjuknat på grund av allt ryggdunkande mellan ledande politiker och tjänstemän) blir det som vanligt skattebetalarkollektivet som får både bära ansvaret och lida av det dåligt fungerande systemet!

Till dig som händelsevis läser denna blogg – gå och rösta imorgon 15:e maj (om du bor i Västra Götaland) – rösta för framtiden, på framtidspartiet, rösta på kollektivtrafikens försvarare som gör regionen “rundare”  (enhetstaxa).

Sedan kan jag inte låta bli att nämna att Manchester United just denna eftermiddag säkrade Premier league-titeln!!!